.

Det blir ingen London-resa. Synd, fast skönt att slippa diskutionen med mammi i och med terrorn...
Nu vill jag åka och se på Coldplay i Globen istället. Det vore grymme. Chris Martin är outstanding.
Fast några üperbra platser lär inte finnas kvar, tyvärr.

Jag ska börja med Yoga också. Eller jag måste börja med yoga. För det har jag sagt i typ två års tid.
Nu när jag inte har dansen heller så är det inget som hindrar mig. Go for yoga.

---

På kvällen när Ernst kröp ner mellan sina svala lakan kände han sig lättare om hjärtat. Han hade gråtit. Ja, det hade han faktiskt. Han hade VÅGAT gråta. Minnet av Maj-Britt hade gjort sig så starkt och ensamheten han känt en sådan lång tid de två senaste åren på hemmet bröt verkligen ut när han kände livfullheten i Evas familj. HANS familj. Att låta bli att sörja öppet så lång tid kunde knappast vara lätt för någon. Ernst hade verkligen försökt. Det var därför han engagerat sig så i all socialsamvaro de närmaste åren efter Maj-Britts död. Allt för att döva sin egen smärta. Tillslut sade det stopp.