.

Vi har fått en grannhund som är stor som en kalv. Den var lös när jag och Osc kom upp ur trappuppgången förut. I vanliga fall är jag inte rädd för hundar, trots att extrem rädsla för det djuret ligger i släkten, men när besten kom hoppande emot oss hann jag tänka "va fan ska jag göra nu?!". Försökte hålla mig lugn och stod helt stilla, trots en liten panikkänsla. Den nosade sig in mellan benen, naturligtvis. Tack och lov kom ägaren och drog iväg med den, så gott han kunde. Kalv-hunden stretade ju emot med tassarna. Den lär vara riktigt starkt eftersom jag sett hur mannen som är ute och går med den får hålla i kopplet allt vad han kan när hunden vill åt ett håll. Om man skulle bli biten av den där saken skulle man nog vara halvt död. Den är tydligen "vild av sig till naturen" också, enligt ägaren. Men det låter ju JÄTTEbra, vad härligt och positivt! Då behöver jag ju veeeeeeerkligen inte vara rädd för att stå ansikte mot hundnylle med den. Verkligen inte. Eller?