.

Innan jag påbörjade utbildningen till att bli förskolelärare fick vi blivande studenter i uppgift att svara på några frågor kring läraryrket. En fråga som ställdes var: "Varför vill du bli lärare?" Jag svarade att läraryrket för mig är fascinerande där man som vuxen lär barn kunskap för resten av livet. Barn är dessutom roliga och fulla med livsglädje och av den anledningen ett nöje att arbeta tillsammans med. Jag ser på läraryrket som stimulerande.

Det är uppfattningen jag hade då som jag delar än idag, dock har det tillkommit en del.

Från min skolgång är det två utmärkande bra pedagoger som jag mött; den ena var en manlig pedagog från mellanstadiet och den andra en kvinnlig pedagog från gymnasiet. De var gladlynta med intresse för alla sina elever. Båda, speciellt mellanstadiepedagogen, fångade elevernas intresse genom att göra något roligt med sin undervisning. Han vågande lämna ramarna för lektionen och fråga eleverna vad de faktiskt ville göra. Gymnasiepedagogen var den mest engagerade läraren jag mött under skoltiden. Hon var så involverad i elevernas arbete och framsteg att det var sann glädje att studera i hennes ämnen.

På gymnasiet mötte jag även en sämre pedagog som var raka motsatsen till de andra två. Denne var helt oförstående med ovilja att hjälpa om man inte förstod med en gång. Han var oengagerad och ointresserad och lade alltid upp undervisningen på samma sätt.

Dessa olika möten lärde mig att jag vill bli en positiv pedagog med öga för mina elever och deras behov, något som den sistnämnda pedagogen inte hade.

Under vår första kurs som behandlade ämnena kunskap, lärande och socialisation (KLS) lärde jag mig hur oerhört viktigt det är för en lärare att kunna reflektera, ifrågasätta, utvärdera och kritiskt granska. Det var något som jag inte alls förstod varför det var så viktigt när jag började utbildningen. Jag hade uppfattningen om att man skulle kunna behärska det för att kunna ge sig in i debatter och ha något att säga till om. Nu förstår jag det som att det är en stor del av hela yrkesrollen. Enligt Elber, Gunilla (2007: muntl.) bör man hela tiden reflektera kring det man gör och ställa sig de didaktiska frågorna HUR, VAD, VARFÖR. Annars är det lätt att fastna i slentrian, därför bör man ifrågasätta sina val för att kunna vidareutvecklas.

Under vårt första litteraturseminarium kring Att fånga lärares arbete, Gannerud, Eva & Rönnerman, Karin. (2007), fick jag lärdom av vad det innebär att inte kritiskt granska.

Jag läste boken och tog till mig allt som stod i den och tänkte att "såhär går det till på alla förskolor" gällande upplägg av tider, rutiner och tankar kring lek. Genom diskussionen under seminariet framgick det att allt inte riktigt stämde och några studerande var upprörda kring ett inlägg i boken: "En av pedagogerna nämner t.ex. att de ser det som ett misslyckande om barnen bara skulle sitta och väva eller lägga pussel" (Gannerud & Rönnerman 2007:59.)

I stycket innan citatet beskrev författaren hur pedagogerna på förskolan var med och vägledde samt inspirerade barnens lek. Men tänk om barnen verkligen ville väva? Skulle de förbjudas göra det? Kväver inte det barnens inflytande och fria skapande? Det var något jag då inte reflekterade över men som jag nu inser. Mitt kritiska förhållningssätt till boken hade med andra ord inte varit det bästa. Det fick mig att inse hur viktigt det är att kritiskt granska och ifrågasätta, något som jag bättrat på under terminen.

Att lekens betydelse är så stor för barns lärande anade jag inte. Jag antog att barnen leker för att det är roligt. Nu inser jag att det är en enda stor arena av lärdom. Genom leken lär sig barn socialt samspel med hjälp av de sociala "lekreglerna" som består av samförstånd, ömsesidighet och turtagande. Knutsdotter Olofsson, Birgitta. (2003).

På sjukhus finns det lekterapi för svårt sjuka barn. Dessa barn mår bra av att leka. Genom lek bearbetar barn trauman; de återupplever det de varit med om för att kunna bearbeta det och gå vidare. Siller, Birgitta. (2007: muntl.).  "Barn är också med om hemska saker och har samma behov av att bearbeta det som vi. Men de har ännu inte språket - de leker istället." (Knutsdotter Olofsson 2003:39.)

Något som tagits upp i både KLS (kunskap, lärande, socialisation) och TSI (tanke, språk, interaktion) kurserna och som jag tagit fasta på är hur viktigt det är att lära på olika sätt. Vi är alla bra på olika saker. Om man bara har undervisning på ett sätt gagnar det en del men inte hela gruppen. Därför bör man variera undervisningsform och se till varandras olikheter och dra nytta av dem. På en förskola i Sverige där de inspirerats av Reggio Emilia, en undervisningsfilosofi som präglar de italienska förskolorna, ville de lyfta fram barnens olika kompetenser. Åberg, A. & Taguchi, H.,L. (2005). De anordnade samlingar där barnen fick beskriva vad de ansåg att deras kompisar var bra på. Pedagogerna på förskolan sammanställde en lista där de skrev upp barnens olika kompetensområden och när ett barn som exempelvis inte var så bra på att klippa runda kanter behövde hjälp kunde den vända sig till någon på listan, istället för att gå till pedagogen. "Med andra ord hade vi tillsammans upptäckt att det är våra olikheter som är drivkraften både i det enskilda och i det gemensamma lärandet."

(Åberg & Taguchi 2005:81.)

En del är bra på att skriva, andra är bra på att lyssna medan en tredje kanske är på att dramatisera, och så vidare. Det säger sig självt att man bör lägga upp undervisning på olika sätt för att alla ska få möjlighet till att lära lika bra. Dock insåg jag det först när jag läste dessa kurser. Förut var jag så fast inrutad i det skolsystem som jag själv upplevt, att den riktiga kunskapen jag får är den pedagogen står framme vid tavlan och predikar om. Jag hade inte tanke på att jag också lärde mig saker av vikt bortom tavlan och läroboken.

Läs- och skrivinlärningen är även något som jag inte hade riktig förståelse för varför vi förskolelärare skulle läsa om. Det är väl grundskolelärarnas uppgift?

Nu inser jag den stora vikten i att vi förstår hur det går till. Vår kunskap om läs- och skriv kan i praktik med barnen underlätta för dem då de kommer upp i skolan. Det handlar inte om att ha undervisning i förskolan, men att man kan leka med bokstäver, ord och siffror samt visa för de barn som har intresse av det. Under TSI:n insåg jag att högläsning leder till läs- och skrivutveckling. "Genom att prata i vardagliga sammanhang med - inte till- barnet och genom att läsa för barnen gör föräldrar en stor insats." (Borgström 2006:95). Under den verksamhetsbelagda utbildningen förklarade pedagogerna för mig att genom att sätta ord och bokstäver på sakerna i barnens omgivning, till exempel tåg, pennor, stol, lär sig barnen att känna igen orden och dess betydelse.

Vad som framgått under kurserna KLS och TSI är att man lär hela tiden. Man lär inom sig, i samspelet med andra, genom att iaktta andra och man lär av samhället. Lärandet är en ständigt pågående process. Evenshaug, O. & Hallen, D. (2002).  

När jag började studera till förskolelärare hade jag lite förståelse för vad det egentligen skulle innebära. Jag förstod inte bredden av förskolelärarens yrkeskompetens. Jag visste inte att leken var så pass viktig som den är och att barn faktiskt lär genom den. Till en början tvivlade jag på varför vi skulle läsa en del ämnen, men har nu full förståelse varför.

Avslutningsvis anser jag att jag gått från att inte veta särskilt mycket om rollen som lärare till att veta betydligt mer. Jag känner att jag är på god väg att ta reda på vad det innebär att vara en god pedagog. Till att börja med tror den goda pedagogen på demokrati och ett dialogiskt rum, där eleverna har en lika viktig röst som pedagogen själv. Reflektera över sin yrkesroll och sina olika val skall pedagogen göra, samt ställa sig de didaktiska frågorna HUR, VAD och VARFÖR. Pedagogen kan kritiskt granska, utvärdera och ifrågasätta. Den har en varierad undervisning som på något sätt gagnar alla och som väcker lusten och viljan hos eleverna till att lära. Pedagogen lyfter fram det positiva i att vi alla är olika och kan olika saker. Pedagogen förstår vikten av lekens betydelse och uppmuntrar till den. Den goda pedagogen har förståelse, intresse och tro på sina elever. Den är positiv, engagerad och blundar inte för sina elevers behov.

(Jag skippar att ta med referenslistan.)


INTE FÖR ATT JAG TROR ATT NÅGON ORKAR LÄSA, MEN FÖR DEN SOM VILL!