.

Antony & the Johnsons och Göteborgs symfoniorkester var som väntat helt fantastiska. Trots att låtvalet inte var det bästa. När Antony entrade scenen fylldes jag av en gåshudsaktig känsla och blev fånigt nog tårögd. Helt sjukt, men sant. När han såg det stora publikhavet torkade han också en tår i ögonvrån. Fint. Hans uppenbarelse får en verkligen att känna, han berör. Och så söt! Och rolig. Och mäktig. Trollbindande <3 Att han inte spelade Hope there's someone var dock en stor besvikelse, det skulle ju bli det magiska ögonblicket. Antagligen är han så trött på den låten att han spyr.  

En artist som jag underskattat som däremot var helt grymt bra, typ bäst av det jag såg på festivalen, är Robyn. Helt fantastisk live! Så grymt cool och begåvad. Sverige borde vara stolta över henne. En av höjdpunkterna var när Dr Alban kom in och gästade, hehe. Då svängde hela publiken sina lurviga. 





Arctic monkeys däremot skall få ris. De körde typ bara nya låtar från en skiva som inte ens kommit ut och var bara allmänt dryga och otacksamma. 

Efter sista bandet hookade jag och Osc upp med Björn och Niklas på The Temple pub och sedan bar det vidare till Nef. Orkade inte joxa runt på WOW-klubbarna. En mycket rolig dag/kväll i alla fall, den var värd sina 1000:-